Våra webbplatser
© 2026 State Bicycle Co. - EU.
Midway i Utah är en sådan plats som ser ut att ha ritats av en kommitté av människor som älskar ren bergsluft, välskötta vägar och den stillsamma övertygelsen att lidande är bra för dig... så länge utsikten är vacker.
![]()
Så självklart dyker vi upp med motsatt agenda: cykla fixed gear uppför med Keegan Swenson —världsmästare, Leadville-vinnare, Lifetime Grand Prix / Race Series-mästare och allmän samlare av stora prischeckar— och sedan utsätta honom för karaoke på hög höjd som om det vore en kontrollerad studie.

Vi stannar vid Keegans hus, den moderna motsvarigheten till att närma sig ett tempel före en ritual. Sedan gör vi det varje seriöst filmteam gör: börjar inventera nonsens.
Det pratas om hjälmar och glasögon, framför allt den viktiga skillnaden mellan solglasögon och roliga glasögon, vilket i idrottarnas taxonomi är en verklig och nödvändig kategori. Sedan rullar vi iväg, för förr eller senare kräver klättringen sin tribut.

Keegan börjar turen på sin nya Specialized fixed gear: ren, snabb och perfekt för den dag vi har framför oss. Scott smygtittar samtidigt på en topphemlig kommande trackram i titan.


Rutten går från Cascade Springs till Alpine Leaf Road och vi tar oss an den med ett allvar som bara kan beskrivas som “vanföreställd självsäkerhet”. Keegan kör 48x19, vi kör 49x19, vilket låter vetenskapligt tills man inser att det mest är en ursäkt för att i förväg förklara varför vi snart kommer att bli avhängda.

Det här är vad fixed gear-klättring egentligen är: ett samtal med gravitationen där du inte kan förhandla, inte kan växla och inte kan låtsas att du har kontroll. Du fortsätter bara trampa och hoppas att själen stannar kvar i kroppen.

På vägen berättar Keegan om vändningen som fortfarande nästan känns förbjuden att säga högt: att komma upp genom XCO, missa OS-laget, sedan köra Leadville —och vinna första gången. Sådant händer inte i verkligheten om inte din jobbtitel är “orimligt bra på cyklar”.
Keegan är inte intressant bara för att han vinner. Han är intressant för att han gör det med ett tyst, nästan vardagligt lugn... som om det bara vore ännu en tisdag.

Han är lugn, metodisk och nästan kliniskt ärlig om arbetet: tävling, träning, pacing och vad som krävs för att hålla sig längst fram i sporten. Samtidigt cyklar vi bredvid och gör vårt bästa intryck av män som bedriver forskning medan höjden aktivt tar IQ-poäng från oss.

Och eftersom serien är vad den är glider det “seriösa” samtalet omedelbart över i ämnen som bara är rimliga mitt i en klättring:

Vid något tillfälle börjar vi ranka band. Klättringen är hanterbar för Keegan... det är den här delen som blir komplicerad.

Keegan behandlar det som en riktig övning: resurshantering, spara plats för efterrätt, fatta de svåra besluten. Det är uthållighetsidrottens dolda sanning: det handlar inte bara om watt. Det handlar om identitet. Om att mitt i en klättring erkänna att man älskar något man “inte borde” älska.

Varje avsnitt avslutas med ett skämt på toppen. Den här gången väljer vi psykisk skada.
På hög höjd —där lungorna förhandlar och värdigheten är en bristvara— presenterar vi Keegan för det han själv säger är hans största rädsla: karaoke. Mannen som vinner cykellopp till vardags står plötsligt och förhandlar med en mikrofon som om den vore en invasiv art.

Vi behandlar det förstås akademiskt: ett prestationsbaserat stresstest i tunn luft, utformat för att mäta fattningen under kulturellt olämpliga förhållanden.

Efter toppen släpper vi utför igen... snabba kurvor, fina vägar och den sortens utförskörning som påminner dig om varför människor flyttar till Utah och börjar prata om “variation” som om det vore en religion.
Vi avslutar avsnittet på det enda sätt som kändes rätt: ett hyllningsögonblick i Blink-182-stil... plus vårt eget State Bicycle Co.-original, “Bike Flow”, skapat för att hylla Keegan och katalogen över allt han har vunnit.
Det finns också ett överraskande slut som vi inte tänker avslöja. Tryck bara på play och låt det hända.
Riding Fixed, Up Mountains, With Pros är vår ursäkt för att lära känna världens bästa cyklister på det enda sätt som känns ärligt: på en cykeltur, mitt i andetaget, mitt i svetten och mitt i “varför valde vi den här klättringen?”. Naturliga samtal, tveksamma beslut och ett skämt på toppen som avslutning.
📺 Riding Fixed, Up Mountains, with Pros – Ep. 17 Midway w/ Keegan Swenson: https://youtu.be/XGxEIUvAvFU
🎞️ Se tidigare avsnitt med Phil Gaimon, Lachlan Morton, Justin Williams och fler
▶️ Se hela spellistan här

Det som stannar kvar är inte bara landskapet eller lidandet, eller ens det faktum att vi valde fixed gear för en klättring som skulle vara tillräckligt svår på vilken normal cykel som helst. Det är det märkliga lilla ekosystemet runt omkring: hur elitprestation lever sida vid sida med absurditet och hur snabbt “seriöst” blir “ceremoniellt”.
Keegan är den sällsynta sortens idrottare som kan prata om att vinna på högsta nivå utan att göra det till mytologi. Lugn, exakt, inget skådespel. Därför blir det ännu roligare —och på något sätt mer mänskligt— att dagens mest destabiliserande del inte är klättringen utan en bandrankning och karaoke på hög höjd, genomförda som ett fältexperiment i smak, ego och socialt tryck.

I slutändan är det just det som är poängen med serien: cykla med de bästa i världen och se vad som finns kvar när man tar bort prispallen, pressmeddelandet och den perfekt kontrollerade miljön. Det man får är riktiga samtal, dumma val behandlade med akademiskt allvar och en utförskörning tillbaka till det normala livet —passande tonsatt av en Blink-182-hyllning och “Bike Flow”.